180213 Tisdag Castro Verde – Pulo do Lobo – Minas de Sao Domingos

Vi vaknar med markfrost utanför, men får sedan en strålande, varm sol. Genast efter avslutad frukost packar vi ihop oss, för att åka iväg till Minas de Sao Domingos och där möta Telémaco och Carla. Vi bestämmer att först åka till Pulo do Lobo, en del av Guadianafloden, med ett mäktigt vattenfall. Vi har länge önskat att åka dit och nu passar det fint, eftersom det också ligger inom Mértola-distriktet.

Utmed vägen ser vi mängder av irrande Rödhönor och bebodda Storkbon i nästan varje träd eller ovanpå elstolpar. Vägen är kantad med blommande Mandelträd i vitt eller rosa. Det är så vackert!

Vi kommer fram till Pulo do Lobos skyltar och där slutar asfaltsvägen, men en liten parkering finns. Björn pratar med två portugisiska kvinnor, som har en karta över området och de säger att det går fint att fortsätta den lilla grusvägen, ända ner till vattenfallet. De kör före i sin personbil och vi tuffar också iväg. Ett par kilometer ner i dalen slutar den lilla grusvägen i en mycket liten parkering.

Vi tar med oss Errol ut och strövar omkring i området med kikare och kamera i högsta hugg. Här förväntar vi oss att få se både Klippsparv och Blåtrast; men vi får tji! Klippsvalor ser vi dock i mängd.

Vi njuter av vyerna runtomkring oss; de vassa klipporna och vattenfallet; trots att det är ganska lite vatten i år, efter den torra sommaren. Errol strosar lös, för vi är nästan ensamma här.

När vi ska lämna området och fara tillbaka med Homer, visar det sig att denna lilla smala, mycket branta grusväg inte alls var lämpad att åka ner på med husbil! I en brant backe, tar det stopp och hjulen bara snurrar runt och gräver stora hål. Det här börjar kännas riktigt otrevligt! Men, efter ett antal försök, med att backa och ta fart framåt, kommer vi till slut uppför backen och kan köra vidare! Pust! Vi blev riktigt svettiga!

Vi passerar Mértola och är till slut framme i Minas de Sao Domingos. Vi får leta en stund innan vi hittar på Telémaco och Carla, väntande vid sin husbil. Vi sen-lunchar lite snabbt och går sedan iväg på en promenad tillsammans. Vi går först till gruvmuséet, där det också finns en liten foto-utställning över det gamla gruvområdet.

Minhas de Sao Domingos är uppbyggt av engelsmännen på mitten av 1800-talet och mineraler bröts där ända till mitten av 1960-talet. Mineralerna fraktades på järnväg till samhället Pomarau, vid Guadianafloden, där det sedan fördes vidare ut i världen med fartyg. Eftersom engelsmännen byggde upp samhället, fanns här sjukhus, apotek, skola, tennisbanor, biosalong samt orkestrar som spelade vid baler och fester.

Vi fortsätter sedan vår promenad runt den lilla, anlagda sjön med anlagd strand. Där kan man hyra kanoter, där finns en liten taverna och även en gratis ställplats (utan service). Det finns en liten servicestation inne i samhället (2 euro).

Nu är det redan kväll och Errol har ännu inte fått sin mat. Vi är lite trötta och strosar hem till Homer genom det gamla området med arbetarbostäder. Här bodde gruvarbetarfamiljerna i ett rum på 16 kvm, inga fönster, bara en dörr. Alla bostäderna var sammanbyggda i längor.

Imorgon förmiddag ska vi gå en bit på vandringsleden mot Pomarau, tillsammans med Telémaco och Carla, innan vi åker tillbaka till Castro Verde.

180214 Onsdag Minhas de Sao Domingos – Castro Verde

Vi har sovit gott inatt och vaknar vid sedvanlig tid, ca 07:30. Efter frukost har vi bestämt att gå på vandring med Telémaco och Carla. Vi ses utanför våra bobilar vid kl 10 på förmiddagen.

En kopp espresso innan vandring!

Det finns många leder, åt olika håll, att gå på, men vår led bli en vandring genom en del av gruvdistriktet, där vi får ta del av historian om det tunga arbetet i gruvorna. Vi ser ruiner av byggnader, gruvmaterial och sjöar som är färgade av gruvmineralerna.

Vi har kikarna runt halsen, men ser nästan inga fåglar alls under vår vandring. De enda som cirklar omkring är Klippsvalor. Vi vandrar på leden i 4 timmar och är sedan tillbaka i samhället igen. Vi går också förbi området där engelsmännen bodde; med tennisbanor och parkområden. Det är lite skillnad mot de portugisiska arbetarbostäderna! I samhället fanns också en polisstation, där det arbetade 25 st poliser. Ibland behövde de även tillkalla armén för att kunna stävja oroligheter bland gruvarbetarna! Ja, det var allt ett hårt och tufft liv att arbeta i gruvorna på 1800-talet!

På hemvägen går vi förbi en restaurang och köper med oss ”take-away”-mat; nu är vi hungriga! Björn beställer; vad vi tror är entrocotes med pommes frites och sallad. När vi öppnar våra matlådor, hemma i Homer, visar det sig vara tunna revbensspjäll ( entrecostes = revbensspjäll; inte entrecotes!). Nåväl, det mättar ändå två hungriga vargar!

Efter avslutad måltid, gör vi oss resklara. Vi tackar Telémaco och Carla för två fantastiska dagar tillsammans. Vi hade aldrig kommit så nära denna gruvhistoria utan deras sällskap! Vi är mycket nöjda med våra dagar tillsammans!

Vi väljer att åka vägen över Serpa och Beja hemåt. Vi stannar i Beja och handlar en del och är hemma i Castro Verde igen kl 18. Errol är mycket nöjd med att få gå ut och läsa lite campismo-nyheter och somnar sedan gott på sin madrass!

180212 Måndag Castro Verde – Messejana – Castro Verde

Igårkväll startade vi filmkvällen med den italienska filmen ”Vertigo”, men tyvärr fanns det ingen möjlighet att välja text-språk, annat än portugisiska. Det blev överkurs för oss; vi förstår inte italienska och är inte tillräckligt bra på att läsa portugisiska, så vi bytte film. Vi valde istället ”Once upon a time in America” i regi av Sergio Leone, med Robert de Niro i huvudrollen. Det är en gangsterfilm från 1984. Orginalfilmen var över 4 timmar lång, men kortades ner till dryga 3 timmar inför filmfestivalen i Cannes. Sedemera blev den 2 timmar och 20 minuter lång. Vi såg bara första timmen igår, men tycker genast att den verkar fantastiskt bra!

Det regnskurar på morgonen, men ganska snart försvinner molnen och solen kommer fram. Eva cyklar iväg till hårfrissan och klipper sig, till det fantastiska priset av 90 kr!

Våra grannar från Belgien, åker idag vidare till Algarve-kusten, så det blir puss och kram innan avfärden.

När nu vädret verkar bli så fint idag, tar vi och åker iväg på en oplanerad utflykt. Vi styr mot Aljustrel och väljer den lilla vägen, från Entradas och Carragueiro, för att kanske få span på några Trappar. Tro det eller ej, men vi får ganska snart syn på en flock på 20 st Stortrapp, som ligger ner och tar siesta på det gröna fältet. Vi stannar såklart och tittar länge på dem och Björn tar fram ”storkameran” för att fota. Nöjda glider vi vidare och bestämmer oss nu för att passera Aljustrel och fortsätta till Messejana. Där finns en vandringsled, som vi tänker gå en bit på (om vi nu hittar den, utifrån informationen i vår bok)?

Här börjar vandringsleden

Jo, minsann vi hittar leden och den har faktiskt tydliga utmärkningar, om än förvillande vid riktning av vägval. Vi går ett par kilometer, men vänder sedan tillbaka, eftersom omgivningarna inte riktigt tilltalar oss.

Blommande fält utmed leden

Vi åker sedan hemåt, den lilla smala vägen över byn Casével och får då även se en ryttlande Svartvingad Glada! Vi passerar även vår lilla Barragem da Horta da Nora och stannar till en stund, men ser inget av intresse, så vi åker vidare hem till boplatsen.

När vi kommer hem, är Telémaco och Carla på väg att åka till Minas de Sao Domingos (en gammal gruvort, nära rio Guadiana). Portugiserna har några lediga dagar nu, för karnevalsfirande. ”Ni kan väl komma med oss, så ska vi vandra tillsammans och sedan se på en foto-utställning”, säger de. Ok, vi bestämmer oss för att komma imorgon, efter frukost, för att stanna över en natt. Det ska bli roligt!

Ikväll ska vi fortsätta att se på filmen ”Once upon a time in America”

180211 Söndag Castro Verde – Sao Pedro das Cabecas – Castro Verde

Vädret ser ut att bli fint idag och så säger även vår väderprognos. När Eva pratar med Nancy och Antonio, på förmiddagen, säger de något helt annat! De har tittat på väderprognosen på tv och där visas regn över hela Portugal idag. Vad ska vi tro på?

Vi trotsar prognoserna; Eva handtvättar kläder och hänger ut på tork. Sedan åker vi på utflykt till Sao Pedro das Cabecas, för att gå ett stycke på vandringsleden där. Sao Pedro das Cabecas är ett litet kapell som byggdes under 1600-talet. Det påstås att här stod ett våldsamt slag år 1139; slaget om Ourique, när de kristna övervann morerna. Hit företas årligen en pilgrimsvandring, den 29 juni, när Castro Verde har festival.

Kapellet är högt beläget på en kulle, med vidunderlig utsikt åt alla håll. Landskapet är böljande med kullar och dalgångar.

Vi försöker nu använda oss av boken ”Walks in campo branco”, som innehåller en karta över varje led, beskrivning av vilka fåglar man kan se samt information angående övrigt intressant utmed vandringarna. Vi har väldigt svårt att känna igen omgivningarna utifrån kartan och vi går först utmed den ena vägen, vänder tillbaka och provar den andra vägen, men inget känns rätt. Björn tar till slut fram sin GPS, så att vi får lite vägledning av denna och så återgår vi till vårt första vägval! Det visar sig vara rätt, för nu ser vi även ledens ut-märkningar, med jämna mellanrum.

Castro Verde syns i horisonten

På söndagarna är det alltid jägare ute, här i Alentejo och vi ser ett helt jaktlag på håll. Det är bäst att koppla upp Errol! Vi följer leden ner till Rio Cobres, men flodfåran är nästan helt torrlagd. Vi beslutar oss för att vända om tillbaka till Sao Pedro das Cabecas igen. Nu är jakten slut för idag och jägarna åker hemåt. En av jägarna stannar sin bil och vill hjälpa oss tillrätta. Han pratar naturligtvis enbart portugisiska, men vi pekar på kartan och enas om att vi är på rätt väg. Alla människor verkar vara så hjälpsamma här i Portugal.

Vi har naturligtvis kikarna med oss, men några sensationer ser vi inte. Vi ser Ormvråk, Tornfalk, Tofsvipor, Härfåglar och diverse småfåglar. Kornsparvarna ”knirrar och knarrar” överallt och Lärkorna drillar. Det är en härlig vandring och vi åker nöjda tillbaka till vår boplats för att sen-luncha. Vädergudarna bistod oss med sol och växlande molnighet och Evas tvätt torkade fint!

Ikväll ska Björn steka fina Bifanas till oss och sedan ska vi ha filmkväll, med lånad dvd från Telémaco. Vi har valt att se den italienska filmen Vertigo av Dino Risi, med Ann-Margret i en av huvudrollerna.

180210 Lördag Castro Verde

Det är väldigt dimmigt på morgonen, men frampå förmiddagen lättar dimman och solen strålar fram. Carla och Telémaco kommer förbi och erbjuder oss att följa med dem på en vandringsled, men vi avböjer, eftersom vi inte alls är resklara och dessutom har lite andra planer för dagen.

Vi längtar efter att fågelskåda vid Barragem da Horta da Nora. När vi är klara för att ge oss av, hör vi levande musik komma nerifrån campismon. Vi måste bara kolla in vilka de är som spelar! Det visar sig vara tre killar från Galicien i Spanien, som övar inför sin spelning ikväll på Entrudancas i Entradas. De spelar vevlira, kontrabas och säckpipa; traditionell musik från Galicien. Killen som spelar vevlira pratar bra engelska och berättar att han varit på Gotland och spelat! Härligt; vi önskar att vi kunnat lyssna på dem, men vi har inte för avsikt att besöka Entrudancas i år. Programmet innehåller bara workshops i danser och sedan olika internationella danstillställningar på kvällarna.

Vi tar Errol med oss och promenerar ut till barragemen. Vi kan inte gå över fälten idag, eftersom det strövar omkring kossor där. Dock får Errol vara lös ute vid barragemen och det trivs han med. Det är en fin dag för fågelskådning. Kungsfiskaren pilar fram och tillbaka över sjön, i sina lysande neonfärger. Enkelbeckasinerna har återkommit, såväl som ett par Skedänder. Vi går till den nedre änden av sjön, för att kika efter våra vänner Tjockfot. Jadå, de finns på sin sedvanliga plats och vi ser dem i två olika grupper samt även flygande. Vi räknar idag till 35 skådade arter.

Sedan är det dags för sen-lunch ute i solen. Portugisiske Antonio kommer förbi och säger att han gärna vill spela en fotbollsmatch idag. Ok, vi sammankallar laget till klockan 15:30. Gissa om Homer-Zlatan och holländska damlaget blir glada? Wow, vilken match, efter flera dagars vila! Homer-Zlatan har så hög fart, att han glider på gräset och far rakt in i en vägg. Holländska damlaget gör också bra ifrån sig idag. Vi har en riktigt rolig stund tillsammans!

Telémaco kommer över med nya filmer, som vi får låna. Kul, vi ser fram emot nya filmkvällar under kommande vecka.

Vi undrar så var Phil och Sandra befinner sig och får idag svar. De har flyttat sig utmed Guadiana-floden och är just nu på ställplats Almada do Ouro; helt nära spanska gränsen.

180209 Fredag Castro Verde

Det har regnskurat under natten och dagen verkar fortsätta med mulet och småregnigt väder. Det får alltså bli en innedag, förutom Errolpromenaderna förstås!

Igårkväll tittade vi på en Ingmar Bergman-film igen. Den här gången såg vi ”En lektion i kärlek”, som faktiskt var en humoristisk film. Det överraskade oss att Ingmar Bergman även gjort humoristiska filmer! Filmen var bra, smårolig och även lite ”rå” emellanåt. Alla gamla kända skådisarna var med; Gunnar Björnstrand, Yvonne Lombard, Åke Grönberg, Harriet Andersson och ”Åsa-Nisse”. Filmen var från 1954.

Förmiddagen ägnas åt datorer och mobiler; läsa nyheter, plugga lite portugisiska på Duolingo osv. Småregnandet upphör så småningom, så Eva och Errol passar på att ta en långpromenad runt Castro Verde. Det känns riktigt skönt ute, när det för en gång skull är vindstilla!

Vår favorit-taverna Moinho, syns i bakgrunden!

När vi passerar marknadsplatsen stannar vi en stund och tittar på alla småfåglarna, som fortfarande städar efter den senaste marknaden. Vi ser Tofslärkor som rusar omkring tillsammans med de färggranna Steglitserna och en hel flock med små, illgröna Grönsiskor; alla i födosök.

På eftermiddagen skickar vi iväg ett mail till Phil och Sandra, för att höra efter var de befinner sig och om de kan titta på Olympiska spelen.

Kvällspromenaden med Errol blir tuff! Vi råkar ut för en riktig ”dog-fight”! Helt plötsligt kommer det en mellanstor, rufsig, svart hund rusande efter oss. När han närmar sig, visar han upp hela garnityret och slänger sig sedan rakt på Errol, som ett plåster över hans rygg. Slagsmål uppstår, med morrningar, brottningar och tandvisningar. Eva blir överraskad och arg; håller nästan på att ramla omkull i tumultet, som uppstår! Till slut får Eva in en kick-spark mot den angripande hunden, så att han släpper taget om Errol. Men, han tänker inte ge upp; han vill göra nytt angrepp, så Eva får ta till hela ap-språket och gå hotande samt morrande mot honom. Han ser dock inte särskilt imponerad ut, men går inte till nytt angrepp, förföljer oss dock ett stycke till. Errol och Eva går därifrån, nöjda med vårt team-work!

180208 Torsdag Castro Verde – Entradas – Castro Verde

Vädret fortsätter att ge oss frostnätter, kall nordanvind, men också en strålande sol från en klarblå himmel.

Efter vår frukost, är vi sugna på att leta rätt på Trapparna igen, ute på fälten vid Entradas.
Vi åker iväg och den här gången parkerar vi Homer vid kyrkogården och det lilla kapellet. Errol känner igen vägen nu och lufsar iväg i sin egen takt.

Mandelträden börjar blomma även i Alentejo

När vi kommer nedåt den torra flodfåran, lyfter vi kikarna med spänning, för att se om Småtrapparna ska finnas på samma plats som i förrgår. Men, nej vi ser inget annat än Tofsvipor! Nåväl, vi travar vidare på vägen och lyfter våra kikare med jämna mellanrum för avspaning av fält och kullar. Till slut får vi se en flock med Stortrapp, vid trädranden på en grön kulle. Nu blir vi glada! Vi skyndar oss närmare och just då lyfter hela flocken och flyger iväg över vägen. De går sedan ned för landning på exakt samma fält, där vi såg dem i förrgår. Vi räknar snabbt ihop flocken till ett 25-tal Stortrapp. Idag har vi med oss tubkikaren, så får se dem på riktigt nära håll!

Stäpperna runt Entradas

När vi sett oss mätta på Stortrapp går vi sakta tillbaka till Homer, men Småtrapp får vi vara utan idag. Vi finner ett fint lä-läge från nordanvinden, vid det lilla kapellets vägg och nu smakar det gott med varsin god Silves-apelsin.

Hemma på campismon är det riktigt skönt t-shirtväder vid Homersidan, så det blir en sen ute-lunch idag. Vi fortsätter njuta av solen så länge det går.

Holländske Jakob kommer förbi och vi passar då på att fråga honom om vi kan få låna hans våg för att väga in Errol. Vi har nu satt honom på lite diet, eftersom vi inte längre kännner hans revben under pälsen! Jajamensan, han hämtar genast vågen och idag väger Errol 34 kg! Det får bli en ny kontroll om en vecka!