180213 Tisdag Castro Verde – Pulo do Lobo – Minas de Sao Domingos

Vi vaknar med markfrost utanför, men får sedan en strålande, varm sol. Genast efter avslutad frukost packar vi ihop oss, för att åka iväg till Minas de Sao Domingos och där möta Telémaco och Carla. Vi bestämmer att först åka till Pulo do Lobo, en del av Guadianafloden, med ett mäktigt vattenfall. Vi har länge önskat att åka dit och nu passar det fint, eftersom det också ligger inom Mértola-distriktet.

Utmed vägen ser vi mängder av irrande Rödhönor och bebodda Storkbon i nästan varje träd eller ovanpå elstolpar. Vägen är kantad med blommande Mandelträd i vitt eller rosa. Det är så vackert!

Vi kommer fram till Pulo do Lobos skyltar och där slutar asfaltsvägen, men en liten parkering finns. Björn pratar med två portugisiska kvinnor, som har en karta över området och de säger att det går fint att fortsätta den lilla grusvägen, ända ner till vattenfallet. De kör före i sin personbil och vi tuffar också iväg. Ett par kilometer ner i dalen slutar den lilla grusvägen i en mycket liten parkering.

Vi tar med oss Errol ut och strövar omkring i området med kikare och kamera i högsta hugg. Här förväntar vi oss att få se både Klippsparv och Blåtrast; men vi får tji! Klippsvalor ser vi dock i mängd.

Vi njuter av vyerna runtomkring oss; de vassa klipporna och vattenfallet; trots att det är ganska lite vatten i år, efter den torra sommaren. Errol strosar lös, för vi är nästan ensamma här.

När vi ska lämna området och fara tillbaka med Homer, visar det sig att denna lilla smala, mycket branta grusväg inte alls var lämpad att åka ner på med husbil! I en brant backe, tar det stopp och hjulen bara snurrar runt och gräver stora hål. Det här börjar kännas riktigt otrevligt! Men, efter ett antal försök, med att backa och ta fart framåt, kommer vi till slut uppför backen och kan köra vidare! Pust! Vi blev riktigt svettiga!

Vi passerar Mértola och är till slut framme i Minas de Sao Domingos. Vi får leta en stund innan vi hittar på Telémaco och Carla, väntande vid sin husbil. Vi sen-lunchar lite snabbt och går sedan iväg på en promenad tillsammans. Vi går först till gruvmuséet, där det också finns en liten foto-utställning över det gamla gruvområdet.

Minhas de Sao Domingos är uppbyggt av engelsmännen på mitten av 1800-talet och mineraler bröts där ända till mitten av 1960-talet. Mineralerna fraktades på järnväg till samhället Pomarau, vid Guadianafloden, där det sedan fördes vidare ut i världen med fartyg. Eftersom engelsmännen byggde upp samhället, fanns här sjukhus, apotek, skola, tennisbanor, biosalong samt orkestrar som spelade vid baler och fester.

Vi fortsätter sedan vår promenad runt den lilla, anlagda sjön med anlagd strand. Där kan man hyra kanoter, där finns en liten taverna och även en gratis ställplats (utan service). Det finns en liten servicestation inne i samhället (2 euro).

Nu är det redan kväll och Errol har ännu inte fått sin mat. Vi är lite trötta och strosar hem till Homer genom det gamla området med arbetarbostäder. Här bodde gruvarbetarfamiljerna i ett rum på 16 kvm, inga fönster, bara en dörr. Alla bostäderna var sammanbyggda i längor.

Imorgon förmiddag ska vi gå en bit på vandringsleden mot Pomarau, tillsammans med Telémaco och Carla, innan vi åker tillbaka till Castro Verde.